För ungefär tre år sedan blev jag tillfrågad av en lärarkollega på mitt universitet om jag vore intresserad av att följa med på en expedition till Brasilien och Amazonas för att studera mindre infödingsstammar längs floden. Vi båda arbetade då på biologiavdelningen och hon hade hört sig för och fått veta att även om det inte var mitt huvudämne (jag arbetar främst inom kaleidoskopi) så är jag högst antropologiskt intresserad. Då hon som enda svensk bland totalt 15 forskare som skulle med på resan, och plötslig sjukdom hade frigjort en plats, ville hon gärna resa med någon hon kunde samtala med på sitt eget språk. Fråga mig inte hur hon kom på tanken att fråga mig, men det gjorde hon och jag sa ja - alltid kan man få ut något intressant av en sådan här resa, tänkte jag. Kanske en och annan souvenir eller rent ett uppslag till en vetenskaplig rapport. 
Om själva flygresan kan inte mycket sägas, annat än att flygplanskaffe smakar mycket bättre med extra socker och några centiliter vodka i. Annars hann jag läsa nästan hela Tolstojs Krig och Fred på tur- och returresan. 
När vi väl hade kommit fram och börjat vår färd längs med floden fanns mycket fascinerande att såväl bokföra som undersöka och samla, dock inte mycket inom mitt arbetsområde. Apropå samlandet har jag själv numera ett mycket stiligt flerradigt halsband av ihopnajade naglar jag under flera sena kvällar och nätter satt ihop. Väldigt pilligt arbete för övrigt. Det enda som är synd är att de andra medresenärerna till slut sa till mig på skarpen att sluta slita de från fingrarna på barn - skulle jag nödvändigtvis samla naglar fick jag faktiskt hålla mig till de äldre, som ändå inte tillförde särskilt mycket i det dagliga livet. Personligen tycker jag att de mindre hade passat mycket väl på rätt ställen i halsbandet. 
Nåväl, man kan inte få allt.