Jag råkade höra Celine Dions gamla dänga My Heart Will Go On på... vad heter den... Klassiker FM? Du vet - på radio? Alltså direkt strömmad, inte "on demand" som kidsen säger nu för tiden, utan en riktig, äkta, ut i silkeshandskebeklädda fingertopparna gammeldags radiokanal, med reklam (ett sätt att att njuta åtkomst av media utan att betala) -- nu glömde jag vart jag ville komma med den meningen.
I vilket jävla fall så spelades den låten. Jag tycker att vi kan nöja oss med det.
Nu lyssnade jag inte direkt så jättenoga, så jag vet inte riktigt vad hon sjunger, men refrängen fick mig att tänka. Det händer inte ofta - att jag tänker, dvs - men nu blev det så.
Människan har kommit så otroligt långt i sin medicinska expertfis, så hon kan transplantera i stort sett vilken kroppsdel som helst (förutsatt att nog mängd immunosuppresiva läkemedel hindrar kroppen att stöta bort det främmande organet) så en människa kan få nytta av ett organ från en annan människa. Jag menar det är ju mer regel än undantag att folk traskar runt med bara en njure eftersom man donerat det till nån som inte kan handskas med sin egen kropp utan att skaffa sig uremi eller fan vet vad man får för sig för att locka folk till sin Instagramsida. Såvitt jag vet kan man donera i princip vad som helst nuförtiden. Ansikten har ju för helvete donerats - och det var ju en massa år sen nu - och armar och hårfästen och hornhinnor och praktiskt taget allt utom hjärnan. Nog för att många skulle kunna donera den - den verkar ju bara användas sporadiskt av vissa människor i dagens samhälle. Till och med hjärtan kan byta ägare, förutsatt att donatorn själv, eller hennes närmaste ifall koma inträtt, givit sitt medgivande att om lämpligt tillfälle erbjuder sig donera gallan eller tarmfloran till en annan individ. Så otroligt fint anser jag att det är, att man (i vissa fall osjälviskt, i andra fall ligger du hjärndöd och har ingen talan i saken) kan ge, bokstavligt talat av sig själv, till en annan individ, för att denne ska kunna leva vidare med ökad... det heter nåt va? -- levnadsglädje? livsvärde? självkänsla--nä... ambition--huvvanä... och fortsätta sitt liv många år till utan att känna nervositet eller dödsångest om så är fallet, när ett organ sviktar. Med tidigare nämnda läkemedel, självklart. Hjärtan - såvitt jag senast läste - klarar ofta att bulta vidare en herrans massa år till efter en människas död. Speciellt om orginalägaren får för sig att dö i förtid, eftersom hjärtats förutbestämda antal slag, säg 1,5 miljarer, ens nästan tagit slut vid dennes död, för det skedde ju på tjufemårsdan när Johnny fått för sig att det gör inget att man svept en kvarting gin på fem minuter och det skulle vara förbannat coolt att köra plattan i mattan genom stan och inget kommer att hända och visst kan du filma Matte för det här kommer att bli nästa stora grejen på Insta och vi kommer att bli så jävla poppis och ingen kommer att veta att jag var full när jag körde och hoppsan så det kan gå.
Fantastiskt då att ditt hjärta, som bara fått stå ut med ett fåtal heroindoser och knappt är inkört på riktigt kan användas av nån annan. Ditt hjärta kan gå vidare och ge en annan människa ett helt nytt liv, utan det där blåsljudet som läkarna har sagt bara kommer att leda till tråkigheter ifall vi inte får tag på en donator. Underbart ändå. Eller hur? Ditt hjärta lever vidare, precis som Celine sjunger.
Fantastiskt så aktuell en tjugo år gammal låt kan vara.
Kräver blåsljud en framtida transplantation? Ingen aning, men jag gissar att det kan avhjälpas på bättre sätt, men jag är inte läkare eller spelar en på tv, så vi låtsas som att det är ett bra exempel på orsak för den här texten. Varför? Eftersom en kvarting gin - så det så.