Jag minns såväl - det var till höger en gång i november, när grästitorna just hade kvittrat ut ur sina äggskal där de varit fångna av sina så kallade föräldrafångvaktare till tvåbeningar sen Jahve vet när. Det var en dag då Inger - som vanligt på tisdagar - hade gjutit en ny uppsättning blomkålspajer på fönsterbrädan, precis så som man ser i gamla svartvita avbildningar av svunna tiders Kalle Anka och Musse Pigg, när Sverige knappt hade en endaste kanal på TV. Då barnen, för att kunna se tecknade program, var tvungna att själva rita på varandra följande bilder i ett block och sedan snabbt bläddra mellan sidorna för att se en undermåligt ritad tecknad figur begå allsköns illdåd av den typ som bara mellanstadiebarn kan hitta på. 
 
Nä, så här kan vi rakt inte ha det. Det ingjuter bara fasa och vedergällning och inte är det moraliskt uppbyggande eller sinnligt tillfredställande heller. En ny infallsvinkel krävs. En utan lika berättarmässiga tvära hopp och osammanhängande meningsuppbyggnader. En koherent uppfriskande historia om snälla oskyldiga barn som gör det barn gör mest. Vi ska se vad som idag kan erbjudas av det slaget. 
 
Det var en sån dag då man helst bara låg på gräsmattan med ett veteax i munnen, tittandes upp i himlen mot molnen och tävlade om vem som kunde hitta på det mest fantasifulla ett moln kunde tänkas likna. I sommarens soliga dagar så att säga. 
Jag hade just fyllt elva, eller var det sex, när jag och Magnus just hade varit på kalas hos Erik. Erik, som ingen av oss tyckte särskilt mycket om, men som våra föräldrar - vilka hade kännt varandra sen barnsben - tvingade oss att gå på eftersom vi bodde på samma kvarter. Inte en tillräckligt bra anledning enligt oss, men vad visste vi? Vi var ju bara elva, eller var det sex år gamla. Då har man inte den mest insatta koll på världen, oavsett vad man själv anser vid den åldern. Vi låg och tittade mot himlen utan varsitt veteax, men däremot ett långt grässtrå i munnen och väntade på första bästa moln att fantasifullt beskriva. Den dagen var det dock högst molnfattigt, vilket fick oss att efter en stund avfärda detta temporära nöje som bortkastat väntande och bestämde oss för att gå till skogen och se om vi kunde hitta en bra kvist att använda som vapen för att skjuta på varandra eller för den delen på intet ont anande förbipasserande, som inte visste att deras dag var kommen. Att detta skulle bli den dag då de skulle bli ihjälskjutna av en död grankvist som tillräcklig mycket liknade en pistol eller ett gevär. Att deras närmaste anhöriga skulle bli tvungna att, på deras begravning, tillkännage att Alf - som givit så mycket under hela sin livstid - mötte ett alltför tragiskt och tidigt öde ur ett fiktivt ligninbaserat mordredskaps mynning. 
Magnus och jag hittade efter en stunds letande varsitt vapen - ett gevär och en uzi, respektive - som vi glatt sköt på varandra, flugor, Mats och Ulrikas katt Bengan som alltid sket i sandlådan, bikupan som suttit på väggen strax under taket på baksidan av Eriks garage i flera flera år och alldeles säkert var tomt på bin men säker kan man inte vara förrän man sett att bin bor där och då vet man att det bor bin där och inte att det inte bor bin där eftersom för att bevisa att det inte bor bin där blir jobbigare för då ska man hålla konstant övervakning i jag vet inte hur länge för att kunna bevisa frånvaron av förekomsten av bin men det blir alldeles för jobbigt så vi gjorde helt enkelt en sannolik chansning, samt fåglar. Hur länge vi höll på kan jag inte svara på, då barns tidsuppfattning är fantastiskt dålig. Inte hade det blivit mörkt i alla fall. Sen var det ju faktiskt sommarlov, så skola och allt vad normativa läggtider var ett minne blott på himlavalvet blått. Sen kan det ju ha varit humlor eller getingar också, jag kan inte påstå att jag vet skillnaden på deras kupor, om de ens bor i kupor och sen var det ju längesen så hur den ens såg ut har för evigt förpassats till svunna tiders dunkel. Såvida den inte sitter kvar, förstås. Men så här dags borde nån ha tagit bort den. Så pass mycket har klockan hunnit bli, hujedamig! 
Som med allt annat ledsnar man till slut, så kvistarna kastadets åt sidan för att glömmas bort och så småningom förmultna eller ätas av insekter och baggar eller brinna i en framtida skogsbrand eventuellt framkallad av Sten och Hampus alldeles för stora passion för tändare, tändstickor och allt vad eld heter. Det går rykten än i denna dag i min hemstad om den ödesdigra dagen då de stod vid en äng, stirrandes på den brinnande fotbollsplanen några kvarter bort en sommar med allt gräs knastertorrt på grund av knappt nåt regn alls, hållandes varsin billiga tändare från BP när brandkårens släckbil tutandes och blinkandes kört fram till branden, utan att pojkarna riktigt förstod vad de ställt till med. Men det visste vi ju inte då. Vi var ju bara sex, eller var det tio, och hade dessutom sommarlov, så vi brydde oss inte om vare sig framtiden eller kunskaper från skolan. 
Ånej - det som lärts i skola, skola stanna i skola. 
Vi traskade runt en stund och pratade om ditten, datten, ratten, natten och hatten, för att så småningom skymta den lokala kyrkan bortom den lokala dagligvarubutiken. Jag minns inte vem det kan ha varit, men vi bestämde oss för att gå in i kyrkan och häda som attan! Vi skulle häda som ingen tio- eller var det sexåring tidigare hade hädat i den kyrkan. Inte den sommaren åtminstone. Trots vår späda ålder hade vi lärt oss allsköns svordomar, och då menar jag inte bara fy bubblan, järnspikars, sjutton också och liknande semisvordomar. Nej nej, vi hade ju faktiskt såväl äldre barn som vuxna och tonåringar runtikring oss som visste att dra en svavelosande ed innehållandes inte bara religiösa termer utan även kroppsdelar och dess funktioner samt sexuella preferenser och företeelser. Dessa kunde avfyras utan att tveka en sekund ifall gräsklipparen inte startade efter trettiotredje försöket eller att kickflipen de försökt lära sig inte klarades av trots en halvtimmes ihållande träning eller att de varit tvungna att göra en tvär gir med cykeln för att inte köra på ett djur eller en lustigkurre till kompis och fallit på asfalten och skrapat armar och ben. Jodå - svära som riktiga borstbindare, det kunde vi. Fast inte hemmavid bara, hörde föräldrar eller andra vuxna som kunde skvallra så fick man det snart hett om öronen. 
Med morska steg närmade vi oss kyrkan medan vi invärtes började fundera över de värsta svordomarna vi kunde komma på. Jag föreslog att vi skulle tävla och se vem av oss kunde fyra av den värsta, varpå Magnus föreslog att vi även skulle tävla om den längst sammanhängande, icke upprepande svordomen. Vi kom överens om att vinnaren i varje klass skulle få ett Jenka, Shake eller Chock av den andra, så vi spottade i näven och skakade hand. 
Det här var på den gamla goda tiden när man lämnade dörren olåst och inte bekymrade sig över om nån skulle smyga sig in och pyssla med oegentligheter eftersom det inte fanns oärliga människor då, så kyrkodörren var självklart öppen. Vi drog försiktigt upp den för att inte dra uppmärksamhet till oss och klev in, tittade oss omkring för att säkerställa att ingen annan verkade vara i närheten och gick in till predikeringsrummet, ända fram till altaret. Där ställde vi oss och tittade tveksamt på varandra. Vi visste att vi var på väg att göra nåt som inte uppskattades av de fromma människor som frekventerade denna trons högborg, men eftersom det verkade vara tomt på folk, fä och annat löst pack så bestämde vi oss för att slutföra det vi gett oss in på. Magnus började lite tyst med en kort en. Jag kontrade - lite längre och högljuddare. Magnus ökade även han volymen och längden. Jag kom med en ännu kraftigare och Magnus var inte sämre. Till slut nästan skrek vi långa svavelosande tirader i munnen på varandra, utan minsta tillstymmelse till uppsikt över omvärlden. 
I nästa stund satt vi på gräsmattan utanför kyrkoporten, dit prästen medelst ett kraftigt tag om våra öron nästan släpat oss, utsatta för en utskällning efter noter. För att vara helt ärlig lyssnade vi bara med ett halv öra, delvis eftersom vi höll oss om ena örat och delvis för att det andra örat inte riktigt var intresserat av vad prästen hade att säga och därmed inte behagade vidarebefordra informationen till hjärnan mer än nödvändigt, eftersom vi visste att vi inte skulle behöva gå till kyrkan förrän till skolavslutningen nästa vår. Eller kanske man gick dit till jul också. Jo, det stämmer nog. I vilket fall var det ur ett barns perspektiv länge kvar tills vi skulle behöva befatta oss med vare sig kyrkan eller dess anställda och troligtvis skulle även prästen ha glömt oss tills dess. 
När vi väl blev lämnade ensamma satt vi kvar en stund på gräset och försökte minnas vem som sagt vad och hur poängen skulle beräknas och fördelas, vilket blev alldeles för avancerat för ett par barn på sex, eller var det elva år som hade sommarlov och tyckte att det hela blev mer och mer likt svenska och matte, vilket vi högtidigt avsvurit oss all samhörighet med lagom till skolavslutningen några veckor tidigare. Till råga på allt hade ingen av oss några som helst pengar på sig, vilket effektivt stoppade alla lagliga medel att tillförskansa sig tuggummin, annat än hemifrån där det fanns såna där Toy som för övrigt smakade som tandkräm och som ingen av oss kunde tänka oss att vi nånsin frivilligt skulle kunna tugga på. Wrigley's -- fanns det då? Vi bestämde oss för att snarast återgå till veteaxet som tidigare i historien äntrat medvetandet hos läsaren för att sen, likt berättartekniker som i dagens samhälle främst åses på vita duken, helt glömmas bort ända tills framåt slutet på filmen åter tas fram varpå tittaren minns att "ååh, den ja, den hade jag helt glömt bort, det var ju därför den introducerades under filmens första akt, för att användas nu i slutet för att vinna över skurken" och få en bra avrundning på historien. Men som läsare med bra minne kommer ihåg - i sann hjärnimploderande intrigvändning - så fanns aldrig veteaxet. 
 
Bara ett långt grässtrå.