Det var tidigt en höstmorgon, lite disigt och solen hade precis börjar titta upp över åsen på andra sidan sjön. Luften var precis så kall så man såg utandningsluften i det låga ljuset. Jag var ute och promenerade längs med gångvägen som går något tiotal meter från stranden. Inte direkt en badstrand - det är alldeles för mycket vass och inte nog sand, mest bara stenar och grus. Inte en sån strand som kommunen har intresserat sig för att göra till en attraktiv badstrand med glasstånd, bryggor och omklädningsrum direkt. Sen är det så långgrunt dessutom, vass många meter ut. Däremot bra gäddfiske, ifall man är lagd åt det hållet. Men det är man ju inte, fiskare vet man ju vad det är för sorts folk. 
Den här morgonen stod det faktiskt en fiskare och försökte få loss linan ur vassen. Slet spöet ömsom åt höger och vänster och fick till slut loss den, rullade in allt och kastade igen. Jag hann gå förbi, så jag såg inte, men linan fastnade säkert igen. Typiskt fiskare, tur man inte är sån. 
Jag fortsatte gå och mötte en hundägare ute på rastning. Medelålders kvinna med tjock mössa under uppfälld kapuschong med pälsbräm. Solglasögon också, fråga mig inte varför. Så stark var det många veckor sen solen var. Så här tidigt på morgonen fanns det dessutom inte en chans att hon skulle behöva skydda ögonen från solen. Men hon hade ju hund och hundägare vet man ju vad det är för sorts folk. Sånt pysslar inte jag med. Nä, ta hand om såna är för mycket jobb för mig. Jag menar rasta, skopa bajs, köpa och hälla upp mat, tvätta och torka - blöt hund luktar inte angenämt, dammsuga hundhår, akta skorna... Nä, hujeda mig. 
Men å andra sidan kanske hon hade extra känsliga ögon, vad vet jag. Det finns det ju dom som har. 
Och den tjocka mössan och vinterjackan? Så fasligt kallt var det inte. Men det finns ju dom som har lättare för att frysa. Men på benen hade hon bara lösa mjukbyxor, vilket ju inte kan ha varit så varmt. Kanske hon var selektivt frusen. Och gympaskor. Nä, det var nog hellre bara så hon gillade att vara klädd. 
Jag gick vidare förbi gångbron över ett av sjöns inlopp, förbi kiosken som inte öppnade förrän nån halvtimme senare. Gårdagens löpsedlar satt fortfarande uppe. Aftonbladet, Expressen och vad det var. Däremot hade budet lämnat några buntar med dagens tidningar för försäljning. Hade jag varit en sån som är en sån hade jag kunnat ta några, men en sån människa är inte jag. Man ska betala för sig - det har jag alltid sagt. Betala för sig och göra rätt för sig. 
När jag kommit några meter till svängde jag upp från strandkanten för att gå in mot centrum och möttes då av en joggare. En äldre man med toppluva och samma träningsoverall jag föreställer mig att han och hans fru haft sedan tidigt åttiotal. Färgerna var inte svåra att känna igen från den tiden - lila, turkos, blå. Urtvättad men fortfarande hel. Han andades ut stora dimmoln, men fort gick det inte. Tänk om man kunde vara så pigg vid den åldern. Rinnande näsa, men han verkade inte bry sig om det. Jag säger då det, joggare... det vet man ju vad det är för sorts folk. Själv skulle jag aldrig få för mig att ge mig ut och jogga, det kan jag då säga. För det första blir det ju kallt som bara den på vintern, för att inte tala om redan nu under hösten. Sen har man ju hört talas om joggare som bara lagt sig ner och dött för att hjärtat lagt av. Nä, sånt gör man på gymmet, där det finns folk som ser ifall man skulle ta sig för bröstet och falla ihop på löpbandet. Där finns ju nuförtiden dessutom hjärtstartare och dylikt, så där kan man vara rätt säker på att få hjälp ifall nåt tokigt skulle hända med kroppen. Inte för att jag skulle göra det heller. 
Men det är klart, vill man med berått mod snöra på sig joggingskorna och ge sig ut mot ett osäkert öde är det upp till var och en. Så pass emot är jag inte det konceptet. Själv håller jag mig undan. 
Jag gick längre längs trottoaren mot innerstan, inte mycket folk här heller vid den här tiden. Inga affärer hade ju öppnat än, inte ens matvaruhandlarna hade hunnit slå upp portarna, så de flesta var motionärer eller hundägare. Blev dock omkörd av en mopedist som kom knattrandes. En sak kan jag säga, att med den kroppshyddan hade föraren mått bra av att nyttja apostlahästarna istället. Blivit kompis med pensionärsjoggaren. 
Nu kanske det verkar som om han vägde närmare 300 kilo, men riktigt så kraftig var han inte. Säkert hälften av det däremot. Men det är klart, hans kropp kanske inte var i skick att gå längre sträckor, jag vet ju faktiskt inte hur långt han hade att köra till sitt jobb eller vart han nu kan tänkas ha varit på väg. Men hjälm hade han åtminstone, en svart med röda accenter. Integral. 
Det var i det här läget jag vaknade. Jag vet inte riktigt hur jag i skrift kan uttrycka min besvikelse när jag insåg att det bara hade varit en dröm, men som man säger: lätt fånget - lätt förgånget.